En dag som suger

En jobbig dag. Ibland är humöret bara inte med. Allt och alla är irriterande och jag borde få en Oscar för bästa skådespelerska. (på jobbet iallafall.) Det kostar mängder med energi att stå och vara glad och trevlig när jag egentligen bara vill fräsa och sura. Nu är jag trött. Det absolut bästa med denna dåliga dag är att jag vet att morgondagen blir bättre. Aldrig har jag så bra dagar som direkt efter en dålig.

163923-96
Trevligt besök igår av Line och monsterhund, dock är det Titt och inte monstret på bilden

163923-95
Mysig monsterhund har det skönt i soffan


163923-94
Titt i A´s tröja...

163923-93


Att plåga sig

Jag fick höra att en programledare för något av alla ordleks-programmen hade spytt i direktsändning. Jag äcklas enormt av spyor och kräks själv om någon i min omgivning kräks. (undantag djur och småbarn) Trots att jag mår illa bara av tanken på att någon spyr direkt i TV så letar jag fram klippet...och tittar på det. Nu sitter jag här med illamåendet upp i halsen efter att ha tittat på klippet två gånger. Varför tittade jag på det? Och varför två gånger?  Det är något fel på mig, det bara måste det vara...

Snabb helg

En helg som har passerat snabbt. Fredag var det födelsedagsfirande hemma hos lillebror-stor. Mamman hade gjort sin supergoda smörgåstårta. Det finns ingen som kan göra den så god som hon kan. Jag gillar inte ens smörgåstårta men den som hon gör är helt underbar. Sen bjöds det på morotskaka och SuperMario-tårta. För att göra av med någon av alla de kalorier jag stoppat i mig gick jag lös på Wii. Jag och pappan körde bowling och jag insåg snabbt att jag borde ha låtit bli att utmana en bowling-kung. Roligt var det iallafall men jag förlorade rejält. A kastade lite ko också och Bror-stor var en stjärna på att pressa och skjuta morotsjuice. Jag vill också ha ett Wii.

Lördagen spenderade vi i vårt hus. Paret som bor där är verkligen stört-sköna. Vi tittade runt, fikade, promenerade, fikade, pratade, fikade. Över 4 timmar var vi där och hade väldigt trevligt.

Idag har vi röjt omkring i förrådet. Det är inte klokt vad mycket bröt som finns där inne. Hela bilen är nu fylld med skräp och ändå är det fortfarande fullt i förrådet. A fick för sig att träna i en av balkarna i taket. Han drog sig upp flera, flera gånger. Jag fick såklart också lov att testa. Jag drog mig upp två gånger men då lyfte A mig samtidigt. Jag trillade ner båda gångerna och är nu helt övertygad om att jag är född helt utan muskler i armarna, det är alltså inte bara triceps som saknas. Eller... jag vet inte. Det kan ju också vara så att mina andra muskler i armarna får för mycket att göra i avsaknaden av triceps, och helt enkelt inte orkar. Så måste det bara vara.


163923-92Jag och lille-bror163923-91SuperMariotårta163923-90Supergoda smörgåstårtan


Höst

Hösten är här och jag har gått från att vara sommarblondin till att vara höstbrunett. Jag gillar hösten.

 
                                                             





     

Som en godispåse

Idag känns allt mycket värre fast jag är bättre, eller kanske på grund av att jag är bättre. Idag kan jag prata lite men får inte. Vilken kombination. Det var mycket enklare igår när det bara inte gick. Jag försöker verkligen att vara tyst och kan inte förstå hur jag kan ha så mycket att säga. I och för sig har jag väl samlat på mig en hel del från gårdagen men iallafall. Jag säger hela tiden "Jag ska ju vara tyst"  sen är jag tyst i ungefär en minut innan jag försöker prata igen. Det är lite som att vara sugen på godis. Har man inget godis är det inte så mycket att göra men just är det för mig som att vara sugen på godis och ha en stor fylld godispåse mitt framför näsan som jag inte får ta ur. Helt omöjligt med andra ord.

Stackars...

Jag hade ingen aning om att det var så här jobbigt att vara tyst. Jag håller på att bli tokig. Jag kan inte ringa någon, inte prata med grannarna, inte säga till hundarna, inte sjunga med musiken ur radion, inte prata för mig själv.  När grannarna är ute och höst-fixar på gården och småpratar  får jag stå tyst och lyssna och kanske nickar jag eller skakar på huvudet. Hundarna har fått lära sig att när jag stampar i backen är jag arg och när jag klappar mig på benet så ska de fortsätta framåt. Jag mimar till musiken och låter bli att svara i telefonen. Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv och det är väl säkert helt obefogat men jag gör iallafall det.

Jag är stum

Har haft en underbar vecka i Stockholm. Drog dock på mig en förkylning som i och för sig varit ganska lindrig men som idag satte sig på stämbanden. Jag kan inte prata. Ringde till jobbet och försökte göra mig något sånär förstådd. Eftersom det bara är stämbanden som det är fel på så kändes det lite konstigt att vara hemma men eftersom den ansvarige på jobbet knappt hörde vad jag försökte säga så tyckte han att nog ändå att jag inte skulle komma dit. Blir lite svårt att hantera kunderna då. Nu ska jag försöka vara tyst hela dagen och jag vet redan nu att det inte kommer att gå. Jag glömmer bort att jag inte har någon röst och försöker säga något och blir förvånad varje gång att det bara kommer väsande ljud. Klockan är bara 9.30 och jag förstår inte hur jag ska kunna låta bli att prata på hela dagen. Önska mig lycka till!

Utan skor i ösregn

"Packar du med mina Gore-texskor också vännen?"
"Ja!"

Jag är i Stockholm där det har regnat sen vi kom. De enda skor jag har med mig är ett par skinnstövlar som är konstant blöta. Idag är det finare väder och kanske kan jag få känna hur det är att vara torr om fötterna ett tag.


Stockholm

Jag hyser någon typ av hatkärlek till denna stad. Jag trivs och längtar hem samtidigt. Jag tycker att anonymiteten är både skön och lite otäck. Jag gillar inte hur folk här kör bil, däremot gillar jag hur de åker rulltrappa. Jag tycker inte om nonchalansen från butiksbiträden men jag tycker om att det finns ett brett utbud av butiker.

Jag brukar alltid ha en ganska bestämd åsikt om det mesta men just Stockholm är lite svårt.  Jag tror iallafall att Stockholm för mig är en stad att besöka men inte bo i.

Jag har inga triceps

Vissa perioder under året tränar jag ingenting men sen när jag kommer igång brukar det bli hyffsat regelbundet. Jag märker att jag blir starkare, mår bättre, orkar mer osv. Men det finns en muskel som inte blir starkare, den har aldrig någonsin blivit starkare. Jag orkar ingenting med den muskeln heller. För någon vecka sen kom jag på vad som är fel. Jag saknar helt enkelt triceps, antagligen är det medfött och svårt att göra nått åt. När jag kom på denna teori så kändes det bra att iallafall ha fått en förklaring till varför jag inte kan göra några triceps-övningar. Dessvärre så verkar det bara vara JAG som tror att det verkligen är på detta sättet. Det är verkligen ingen som har sagt, "jaha, det är därför du inte orkar, du har inga triceps" utan istället så möts jag av antingen gapflabb eller blickar som säger "är du helt du i huvudet".  Jag hade ett sista hopp om att min söta L skulle förstå. Detta är en konversation mellan henne och i mig (på MSN) angående detta, jag vet inte om hon tror på min teori eller tycker att jag är dum i huvudet...


sandra säger:

jag sitter och försöker få ihop en blogg om att jag inte har några triceps

Line säger:

har du inga?

sandra säger:

har ju ställt min egen diagnos .... men det måste bara vara så

Line säger:

hahahahah

sandra säger:

dom blir aldrig starkare och jag orkar inga träningsövningar alls när som är med

sandra säger:

folk föds ju utan både det ena och det andra så varför skulle man inte kunna födas utan triceps tänker jag

sandra säger:

fast ingen tror på mig
Line säger:

hahahahahaha

sandra säger:

ok, tar dina skratt som att du inte heller tror på min diagnos

Line säger:

jodå men vet inte vart de kan ha tagit vägen bara

Line säger:

eller varför du inte skulle fått några

sandra säger:

de har bara aldrig funnits

Line säger:

hahaha

sandra säger:

mamman kanske åt nått olämpligt när hon var gravid så att utvecklingen av mig gick lite snett

Line säger:

ja det är mycket möjligt

sandra säger:

du vet, en del föds ju utan syn, hörsel, nått finger osv... och jag föddes utan triceps

Line säger:

hahahah ja

sandra säger:

ok det är iallafall så det är!

sandra säger:

jag har inga

Line säger:

vad får jag om jag hittar dom? =)

sandra säger:

dom finns inte

sandra säger:

eller hur menar du, typ att dom ligger bakom soffan eller nått?

Line säger:

hahah ja ungefär eller i någon annan del av kroppen

sandra säger:

aha, kanske i vaderna för där får jag alltid ont

Line säger:

ja du ser!!!

sandra säger:

mmm, vi får väl se...

Line säger:

hihi


*?*

Jag gillar inte dataspråk. Alltså inte dataspråk som ettor och nollor eller vad det nu är utan dataspråk som man skriver som lol, asg, brb och andra underliga förkortningar som jag inte vet vad som menas med. Dessa små knepiga ord bestående oftast av 3 bokstäver har jag väldigt svårt för. Det andra som jag har svårt för, och nog nästan skulle kunna säga att jag hatar är alla satans stjärnor som plötsligt sitter runt ett ord. *funderar*, *kliar mig i huvudet*, *skrattar* osv.  Vad betyder stjärnorna? De små forkortningarna fyller åtminstone en liten funktion eftersom det ju faktist är förkortningar men vad i hela himmelen fyller stjärnorna för funktion? Är det något jag missat? Vilka ord är det ok att sätta stjärnor runt? Gör man något med #fyrkanten# också? Sålänge jag inte vet annat så kommer jag att fortsätta att hata alla ord som är omringade av stjärnor. Så är det!

Vad gör man...

när man har skrivit ett långt inlägg och när man trycker på publicera så loggas man ur och det försvinner. Blir jätteförbannad och skriker och svär såklart men jag menar sen. Försöker man återskapa det så likt så möjligt? Eller tänker man att det var nog ändå ett ganska tråkigt inlägg så det var lika bra att det försvann?  Var det rentav därför det försvann? Som att det skulle finnas någon slags automatisk redigering som tar bort riktigt dåliga blogg-inlägg.  Ok om det var tråkigt men jag hade faktist flera viktiga saker att berätta. Det handlade om min popularitet. Jag ville gärna berätta att jag i lördags var bjuden på 3 kräftskivor. 3! Jag är alltså populär. Dessvärre konstaterade jag senare i mitt försvunna inlägg att det nog inte har så mycket med popularitet att göra utan mer om att saker och ting alltid har en tendens att infalla samtidigt.  Jag fick prioritera i lördags och lyckades hinna med 2 kräftskivor. Den första med mina arbetskamrater och jag förundras, varje gång jag träffar dem, över hur roligt vi nästan alltid har tillsammans. Vi åt kräftor, tävlade och sjöng. Mitt lag vann tävlingen överlägset! Jag åkte hem redan runt 23 för att hinna med den andra kräftskivan. Där var det full fest när jag kom och för några  var (av diverse olika anledningar) festen redan över. En del droppade av när jag kom dit ( vilket skadade min känsla av att vara populär något) men vi var ett gäng tappra kräftskivare som höll igång till 2 ungefär.

Söndagen var en bra dag, mycket tack vare att jag berusade mig på stämningen istället för alkohol på lördagens kräftskivor. Söta
C kom hit och vi pysslade massa fina saker och sen fick jag äntligen åka med henne i den nya pärlan. Till och med lukten av ny bil fanns kvar!  Vi tog en tur ut för att titta på mitt Hus. Om det är någon som har missat det så har jag (och A såklart) köpt mitt (ok, vårt) drömHus. I mitt inre stormar det av lycka, rädsla, spänning, glädje, osäkerhet och förväntan. Den övergripande känslan är lycka och allt peppande och erbjudanden med allt från flytthjälp till renoveringshjälp från våra vänner tar hela tiden bort delar av rädslan och osäkerheten.



Nu ska jag trycka på publicera igen och se vad som händer...