Hm...

Jag vet att det var rätt. Jag tror att det var vad han ville och att han var nöjd med sitt liv. Jag vet att han har det bra där han är nu. Men jag saknar honom så att jag går sönder.  Min allra första bästis.

Ibland går allt bara emot. Bagateller men ack så jobbigt. Vi målade om köket i helgen. Under torktiden efter första strykningarna gick vi ner för att förbereda tvättstugan/badrummet för lite budgetrenovering. Slita ner tapeter och måla och fräscha till golvet var tanken. Vi började slita tapet och plötsligt var det lite för mycket av väggarna som släppte. Enligt min egna beskrivning så rasade ytterväggen in. Halvt chockade och halvt panikslagna tittade vi på varandra utan att säga så mycket. Jag frågade A om jag skulle ringa pappan. Han sa utan att tveka en sekund Ja. Jag ringde pappan och gav honom min beskrivning, dvs jag sa "Väggen i tvättstugan har rasat vad ska vi göra nu?" Pappan som i princip alltid är lugn och sansad gav oss lite tips och idéer men det slutade ändå med att jag frågade om inte han kunde komma förbi en stund. Eftersom pappan är snäll och omtänksam så dröjde det inte länge förrens både han och mamman var här. De gick ner och tittade och talade om att detta inte var något att stressa upp sig över. Jag kände på en gång hur lugnet spred sig i kroppen och hur allt kändes bra igen. Pappan gav återigen tips och idèer på vad vi kunde göra istället för den tänkta målningen och mamman supportade oss genom att berätta om alla konstigheter som hänt i deras hus genom åren. Efter lite genomgång och kaffe så åkte våra hjältar hem till sig och jag och A målade vidare i köket och stressar inte upp oss över tvättstugeväggen.

Och idag. Idag var en jobbig dag. Åkte till kupolen lite tidigare för att hinna köpa julklappar innan jag började jobbet. Det var inte bara jag som skulle handla. Redan innan jag började jobba var jag trött på julhysteriska människor som köar och trängs överallt. Att då ställa sig i kassan med det humöret och den inställningen ger ett ganska dåligt utgångsläge för att få en bra dag. Trots detta så funkade det hyffsat bra. Jag var glad och trevlig och utnyttjade mina skådespelartalanger till max.  När arbetsdagen sen var slut så var det inte mycket energi kvar och den sista gick åt till att skrapa rutorna på bilen. Att när alla rutorna på bilen är skrapade inse att dörrarna på bilen har låst sig och bilen står och brummar (med nyckeln i tändningen såklart)  blev nästan lite för mycket. Dessutom stod väskan med mobilen i på passagerarsätet, löjligt nära mig men dock en hel fönsterruta ifrån. Jag hade i alla fall vett att känna lite glädje över att jag hade varit smart nog att ta med överdragsbyxor när jag åkte till jobbet så frös gjorde jag inte. En snäll arbetskamrat lånade ut sin mobil till mig och jag ringde ytterligare en av mina hjältar. A. Med självklarhet släppte han det han höll på med och letade fram extranyckeln till bilen och kom och räddade mig. Det är så skönt att vara omgiven av vardagshjältar när det känns som att allt bara går emot!

Det drar ihop sig mot jul och för vår del lutar det åt att bli en hel-köpt jul i år. Köpta pepparkakor och köpta lussebullar. Måste köpa lite julklappar också. Själv önskar jag mig fler än 24 timmar varje dygn och en lite mindre dos djävlighet varje gång jag ska göra någonting. Just nu är dosen på gränsen till för hög. Som det är nu så fryser dörrarna på bilen så jag får klättra in genom bagageluckan. Jag skär mig på kartongerna när jag fyller på påsar på jobbet. Det tar längre tid att få igång elden i pannan. Efter att ha klättrat högt upp på stegen för att sätta belysning i vår gran (eller vad det nu är) så slocknar den efter en dag och är trasig. 

Fast mest önskar jag mig ändå tiden. Hade jag tiden skulle det inte dörrarna frysa för jag hade antagligen haft tid att smörja dom. Jag skulle inte stressa när jag hämtade påsar och då inte heller skära mig. Jag skulle haft tid att bära in veden tidigare och den hade då varit torrare och lättare att få eld på.

Snälla tomten, jag önskar mig tid!



Vi fick en ny del till belysningen så nu lyser det här hemma på gården igen och jag slapp klättra upp och ta ner allt...




Druvorna som förföljer oss i hela köket



Vi har slitit bort dom och till helgen väntar målning förhoppningsvis