Hm...

Jag tror att jag lider av någon typ av tvångstankar. Inte sådana som jag har sett program om på TV där stackars människor tvättar händerna konstant eller måste göra en lång kedja av ritualer innan de går och lägger sig. Mina tvångstankar är lite mer som tvångstankar-light. Jag får för mig att jag bara måste göra vissa saker och så kan jag inte släppa det förrens jag har gjort det. Oftast handlar det om att räkna eller jämföra tid. Trappsteg är väl en klassiker som jag tror att de flesta någon gång har räknat. Nu senast när jag skulle lägga pussel fick jag för mig att jag bara var tvungen att kontrollräkna bitarna. Jag menar, det är ju rätt lätt att skriva 1000-bitar på kartongen och sen lägga i 945 bitar. Alla ser ju att det är väldigt många bitar och om det inte är exakt tusen syns det inte. Jag räknade. 999 bitar var det och jag kände en liten seger. Efter ytterligare räkning så fick jag det dock till 1000. För att vara helt säker räknade jag bitarna en gång till och jag får helt enkelt ge mig. Står det att det är ett pussel med 1000 bitar så är det uppenbarligen det. Nu när jag vet det så kändes hela grejen lite dum. Varför skulle det INTE ha varit så många bitar som kartongen angav? Jag har iallafall räknat nu och jag hoppas att denna idé inte kommer upp igen, och om den skulle göra det så hoppas jag att det är när jag ska lägga ett 500-bitars och verkligen inte ett 3000-bitars.

Måndag igen efter en perfekt helg. Började redan på fredag efter jobbet med en skön promenad runt älven med hundar och M (den onde, som inte är så ond). Ett glas vin och en bra film avslutade kvällen. Lördagförmiddag var vi iväg och tittade på ett trevligt hus och och efter det åkte jag hem till mamman och pappan och fikade. Fick en fin tunika av min snälla mamma. Var dock tvungen att åka hem ganska tidigt för jag hade tvätt som låg och väntade på att bli ren. Sen Tvättade jag. Det var verkligen Tvätta med stort T. Hade bokat  groven också så 2 överkast, massa lakan, dukar mm skulle bli rent. Dessutom den vanliga tvätten. Släpade och bar och önskade ett tag att jag hade varit på jobbet istället. Det finns inget så tungt som blöt tvätt. Det finns ingen så lat som mig. Jag gjorde allt för att slippa gå flera gånger än nödvändigt. Sista vändan hade jag så mycket och så tungt i säckarna att jag fick ta två blöta (iallafall rena) handdukar över axlarna för att kunna bära hem allt blött., dessutom hade jag en säck med torra saker på ryggen. Jag tror bestämt att det var vid detta tillfälle som min önskan om att istället vara på jobbet dök upp.

Mitt i allt tvättande dök bror-stor upp som en räddande ängel. Han hade med sig några söta svamp-bob och ett 1000bitars pussel. Presenter 2 gånger på samma dag som varken var födelsedag eller namnsdag. Det är sånna små saker som gör att en dag i tvättstugan känns lite lättare.

Som ytterligare en räddande ängel ringde min granne H på dörren och frågade om jag ville äta tacos hos henne. Jag funderade inte ens i en sekund innan jag sa ja. Vi var ett trevligt gäng tjejer som åt, drack, pratade och hade trevligt. Dessutom gjorde jag en rolig upptäckt. De som känner mig vet att jag är en riktig klant. Jag tappar fler saker på en dag en vad det flesta människor gör under en livstid. Jag sullar alltid när jag äter. De gånger vi fått virus eller andra konstigheter i datorn är det efter att jag har suttit där. När jag, en endaste gång, lånar As cykel så trillar nyckel ur låset. Efter att ha gått i 3,5 timmar i skogen så är det jag som har tappat dörrnyckeln när vi kommer hem.  Av de tallrikar och glas som har krossats i vårt hushåll så har jag stått för 100%. Jag har alltid tandkrämsfläckar på mina kläder efter att ha borstat tänderna. Listan kan göras lång men jag stoppar här och berättar om min upptäckt istället. Min kära granne H skulle bjuda på popcorn när vi hade ätit. Efter att ha poppat dem i micron så lyfter hon ur påsen. Därifrån droppar massor av fett. Rakt ner på Hs röda byxor. Snabbt på med Yes och skrubba och gnida. Ah, klantigt tänkte jag  och log lite i mitt inre över att det faktist inte var jag. När det var dags för nästa omgång popcorn gör jag min upptäckt. Min granne är också en klant! Hon tar nämligen ut popcornen ur micron på exakt samma sätt som tidigare och får nya, större och fler, fläckar på sina byxor som precis hade hunnit torka efter den första incidenten. Egentligen blir ju inte jag mindre klantig av att någon annan klantar sig men på något sätt så känns det ändå bra att veta att jag inte är ensam!


Kära H, som tack för den goda maten så skriver jag ett mindre snällt inlägg om dig. Det känns inte riktigt rätt men eftersom jag är så trött på att ständigt vara en  ensam klant så bara måste jag skriva det. Förlåt!

Jag och A köper aldrig pizza. Vi äter pizza ibland men alltid hemmagjord. Jag har någon typ av fix-idé som jag inte tänker gå in på alltför mycket men den har med svarta hårstrån och svettiga pizzabagar-bringor att göra.
Igår bestämde vi oss för att köpa oss varsin pizza. Vi hade abslout ingen aning om vart vi skulle köpa någonstans så vi ringde Bror-stor. Han sa flera olika pizzerior och vi valde till sist den närmaste. Eftersom vi aldrig köper pizza så har vi inte heller några menyer här hemma. Därför åkte vi dit och tittade på en jättemeny på väggen. Efter en hel del velande fram och tillbaka så bestämde sig A för en Hawaii och jag valde en Vegetarisk utan oliver. Medans den käcka pizzabagaren knådade deg så sprang vi över till konsum och köpte mjölk. När vi hämtade pizzorna blev jag glatt överaskad av att det var två kartonger. Jag har för mig att senast jag köpte pizza så la de alla pizzor i en och samma kartong och då  nojjar jag en del över att ananasen på Hawaiin ska sätta smak på min pizza. Alla som känner mig vet att jag HATAR ananas. Förutom krig, orättvisor, våldtäktsmän och alla andra sådana saker så är ananas det jag hatar mest. Därför var jag som sagt väldigt glad när jag såg att våra pizzor INTE delade kartong utan låg och trivdes bra i varsin. När vi senare satt i soffan med pizzorna framför oss var jag inte riktigt lika glad. Pizzabagaren hade varit snäll och skippat oliverna men istället var det proppfullt med finhackad ananas. Ok, den var inte finhackad men det var inte 2-3 ringar utan en massa mindre bitar. Först skällde jag och gnällde ett tag. Sen tvingade hungern mig att skrapa av det mesta av pizzans pålägg och jag åt lite botten och kanter. Kan nog tänka mig att det dröjer innan jag och A köper pizza igen.