Stackars...
Jag hade ingen aning om att det var så här jobbigt att vara tyst. Jag håller på att bli tokig. Jag kan inte ringa någon, inte prata med grannarna, inte säga till hundarna, inte sjunga med musiken ur radion, inte prata för mig själv. När grannarna är ute och höst-fixar på gården och småpratar får jag stå tyst och lyssna och kanske nickar jag eller skakar på huvudet. Hundarna har fått lära sig att när jag stampar i backen är jag arg och när jag klappar mig på benet så ska de fortsätta framåt. Jag mimar till musiken och låter bli att svara i telefonen. Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv och det är väl säkert helt obefogat men jag gör iallafall det.
Kommentarer
Postat av: Line
Jag tycker du är jätteduktig som hittar sätt att få hundarna att lyssna på! Du får belöna dig med goda sugkarameller o lite glass
Postat av: Mala
Men åh va jobbigt, men vet du jag tror tat hundarna känner på sig när man inte kan säga åt dom eller när det är något fel, endra lyssnar dom jätte mycket på små hjälpmedel, eller så SKITER dom i en totalt. Oftast det sist nämnda....
Trackback